Pauline Strand

Blir galen

Publicerad 2017-06-12 23:21:43 i Dagbok

Jag har så svårt att släppa det som hände på Valborg med Rut. Det poppar upp i huvudet flera gånger per dag och jag får en stor sten i magen varje gång. Har sån ångest över det och kan inte släppa der hur mycket jag än försöker känns det som. 


Jag tänker på att jag måste ta det lugnt med henne. Bara för att hon kan sitt så kan vi inte tävla i lydnad liksom. Jag har så lätt att hoppa några steg vilket jag verkligen har insett just efter valborg. Jag är för snabb med att göra saker för svårt för henne. Jag måste ta det lugnt och sluta vara så ivrig. Ta det i hennes tempo. Det är en känslig tjej jag har ändå. Som blir osäker när der sker något nytt. Jag måste inse det och anpassa mig och vad vi gör efter henne. Men det gör mig så arg att det skulle krävas att jag gjort något så fel som på Valborg för att jag själv skulle inse det. 

Jag är rädd att jag har skrämt upp henne för smällar resten av hennes liv. Att hon nu så fort det åskar ute, någon skjuter fyrverkerier eller vid andra oljud ska få panik och krypa ihop. Att jag inte har gett henne den trygga starten som jag ville. 

Mamma och pappa kommer hit i helgen med husbilen och hundarna är med. Det är första gången Rut ska få åka husbil och jag är så rädd för att det blir jobbigt för henne med något nytt. Att jag har missat att förbereda henne för det på något sätt. All denna ångesten över allt som byggts upp efter Valborg är så jobbig. Jag undrar ibland om jag var för naiv som skaffade henne. Om jag var för självisk när jag skaffade henne.

Samtidigt så försöker jag övertala mig själv att hon har det så bra hemma hos mig. Hon är ensam hemma väldigt lite eftersom jag haft så lite skola. Jag leker med henne, vi tränar en massor, gosar jömt och jag anpassar mina dagar helt efter henne. Min ögonsten. Jag vet egentligen att jag gör ett bra jobb med henne. Men ändå kommer den där jävla ångesten och jag kan inte få den att försvinna.

Fick frågan idag hur jag kunde skaffa en hund när jag bodde i lägenhet. Att personen i fråga själv aldrig skulle kunna ha  hund sen hen flyttade från hus till lägenhet för att det var inte sjysst mot hunden. Och direkt kommer min ångest då över att Rut kanske hade haft det bättre någon annan stans. Fast jag vet att det inte är sant! Jag vet att hon inte alls är ensam mycket. Att en hund helst inte ska ha för stort utrymme att vara på när den är själv så en lägenhet är verkligen gott nog. Att om jag skulle vara borta för mycket i skolan så är planen redan att hon då får vara hemma hos mamma och pappa istället. 

Detta kan varit det rörigaste på länge. Som allt annat i mitt huvud. Men denna ångesten håller på att gnaga inom mig hela tiden och jag vet inte hur jag ska få den att försvinna. Blir galen. Kan inte gå runt att ha dåligt samvete och fundera över alla val jag gör hela tiden. Men samtidigt har jag sås vårt att släppa vissa saker. Och just Valborg sitter fastetsat och gör att jag varje dag ifrågasätter mig själv som hundägare. 

Valborg

Publicerad 2017-05-01 00:43:00 i Dagbok

Denna kvällen kan varit den värsta någonsin. Jag har gråtit, haft så fruktansvärt dåligt samvete och känt mig som den sämsta människan i världen. 
Jag tog med mig Rut in till stan för att kolla på valborgsmässoelden. Tänkte att det skulle bli lite bra träning för henne med alla människorna. Vi kunde hålla oss lite undan, belöna massor om det går bra och sen åka hem. Skulle det bli för mycket för henne så skulle vi ta första bussen hem och sova istället. Men det gick hur bra som helst! Hon gick så fint bredvid mig, satt mellan mina ben när vi stod still och kollade och hälsade på mina kompisar på ett för henne fint sätt. Hon vifftade på svansen hela tiden, verkade inte stressa upp sig och skötte sig som sagt sååå bra. 
 
Men så kom fyrverkerierna. Trodde aldrig hon skulle reager på dom. Hon har inte reagerat på varken fyrverkerier eller skott innan så hade aldrig kunnat tro att hon skulle göra det nu heller. Hon låg lugnt bredvid mig på marken och tuggade på sitt tuggben och var hur lugn som helst. Men sen. Alltså fy fan. Hon fick panik. Har aldrig sett henne sån. Fick med henne till en liten tom gräsplätt där jag satte mig ner och höll fast henne på marken och försökte ge henne så mycket trygghet som jag bara kunde. Det var fruktansvärt. Mina tårar bara sprutade och jag hatade mig själv just då för att jag hade varit så naiv och trott att det skulle gå bra. Hon lugnade sig ändå en del och mot slutet av fyrverkerierna så stod hon ändå still utan att jag behövde hålla fast henne. Hon var forfarande skakis men jättemycket lugnare än innan. 
 
Men det absolut värsta med allt detta var att vuxna människor i medelåldern står och skriker på mig samtidigt som jag står och försöker med allt jag kan för att lugna min hund. Skriker att jag är en vädelös hundägare, sånna som mig inte borde få ha en hund, hur fan kan jag sitta med henne där, att jag borde springa därfrån med henne. Inte en enda försökte hjälpa mig genom människorna och ut med henne utan alla bara skrek på mig. Även när fyrverkerierna var slut så gick folk förbi mig och sa saker.
 
Hur fan tänker dessa människor?! Tror ni att det på något sätt hjälper att ni står och skriker när min hund har panik och jag har panik? Tror ni det hjälper att få mig att känna mig ännu mer värdelös än vad jag redan är när jag samtidigt ska försöka trösta och finnas där för min hund? 
 
Rut mår bra nu. Hon slutade skaka snabbt, somnade direkt när vi kom ombord på bussen hem och sover så gott nu. Jag däremot har inte slutat gråta sen fyrverkerierna smällde. Jag ligger och mår illa i sängen över hur kvällen blev. Över vad jag utsatte Rut för. Men jag är helt 100 % att jag gjorde rätt som inte sprang iväg från fyrverkerierna med Rut. Att jag inte tog en redan panikig hund och stressade upp henne ännu mer genom att ta mig genom massa folk. Utan att jag satte mig ner med henne på en gräsfläck och gav henne så mycket trygghet som jag bara kunde i en sån hemsk situation som detta var. Jag vet att hon mår bra nu och är lugn och trygg. 
 
Men jag mår inte bra. Och mest är det på grund av alla dom kommentarerna från helt okända människor. Jag hör fortfarande hur dom skriker på mig. Hur man som vuxen människa tro att det hjälper på något sätt?! Hur kan dom stå och skrika på mig att sånna som mig inte borde ha hund? Dom har INGEN aning om hur jag är som hundägare. Ja, jag gjorde ett offantligt stort misstag idag. Och det är något som har satt ärr i Rut men också i mig. Jag kommer ALDRIG utsätta henne för något sådant igen. Jag ser ner på mig själv efter detta. Hur kunde jag tro att det skulle gå bra? Hur dum i huvudet är jag egentligen? 
 
Jag är så arg på dessa vuxna människorna. Allt det dom skrek till mig. Jag hörde nog inte ens hälften eftersom jag bara fokuserade på Rut. Men det jag hörde. Dom fick mig att ifrågasätta mig själv och göra mig mer rädd i en situation där jag bara skulle behövt behålla lugnet för att inte stressa upp min hund mer. Jag vet att Rut och lugn och trygg nu. Att hon mår bra. Men det gör inte jag. Och det kommer ta lång tid innan jag slutar ifrågastätta mig som hundägare nu. Trots att jag vet att jag fick min skräckslagna hund lugn i en hemsk miljö. Trots att jag fick henne att slappna av och somna innom 15 minuter efter fyrverkerierna även fast vi fortfarande var på stan då. På grund av er så ligger jag och gråter nu. På grund av er så ifrågasätter jag mig själv som hundägare fast jag egentligen vet att jag gör ett bra jobb. På grund av er mår mår jag illa, gråter och kan inte sova.
 

Ordbajs

Publicerad 2016-11-02 20:51:44 i Dagbok

Har haft så svårt att soman de senaste dagarna. Varit supertrött men så fort jag gått och lagt mig så är det som en lampa slås på i huvudet och allt bara snurrar och snurrar och det blivit omöjligt att somna. Och idag har det hållt igång mest hela dagen känns det som och jag har knappt fått något gjort. Har liksom inte kommit någonstan på hela dagen utan bara gått runt här hemma. Att jag inte kan få tag på personen som jag alltid annars prata med, Patrik, gör inte det hela bättre. Är lite svårt att vänja sig vid det där med att inte alltid kunna få tag på honom. Idag gick dom ut i fält och kommer inte tillbaka till regementet och mobiler förrän på söndag. Lång tid utan att få kunna rensa hjärnan med min stöttepinne. 
 
Gör ju precis det jag längtat efter såå länge nu, pluggar på juristprogramemt. Och snart ska jag få hämta hem min alldeles egna hund vilket jag också har längtat efter såå länge. Men jag har så svårt att leva i nuet och uppskatta allt som sker. Ser bara nästa steg och att jag inte är där. Allt är lite rörigt just nu helt enkelt. Som detta rabblet av ord. 
 
Ytterligare en sak som är otroligt irriterande idag är att jag de senaste 4 timmarna har jag har tix/muskelryckningar i ena skinkan. Alltså varför sker sånt ens?? Hoppas jag fick er att skratta lite åt min konstant ryckande skinka nu iallafall. Trevligt att inte bara vara deppig och grubblande. 

Oro

Publicerad 2016-07-02 18:22:37 i Dagbok

Det är så himla mycket som snurrar och kaosar i mitt huvud nu.... En av de större sakerna är allt med skolan. Jag vill så himla gärna komma in nu och beörja plugga. Jag vet att jag ligger precis på gränsen för att komma in så jag går runt och oroar mig så himla mycket nu för att jag inte ska komma in. Särskillt med tanke på att jag kom in förra året och tackade nej då så känns det som jag säkert inte kommer att komma in nu detta året när jag verkligen vill börja plugga... 
 
Nästa sak som oroar mig kringa allt med skola är boende. Jag vill verkligen inte behöva bo i en studentkorridor. Jag vill kunna få tag på en egen lägenhet. Det vore såå himla skönt! Längtar något galet efter en egen bostad att få fixa iordning gör göra till mig. Men allt det här med att inte vet gör mig galen. Att inte veta om jag kommer in på skolan och att sen inte veta om jag kommer få någon lägenhet. Det jobbiga är att jag har fått erbjudnande om två olika lägenheter redan men inte kunnat tacka ja eftersom jag inte har något antagningsbesked till skolan än, så galet frustrerande! Sen när alla antagningsbeskeden kommer så kommer det säkert vara så många som söker alla bostäderna så mina poäng inte kommer räcka till någon lägenhet.. 
 
 
Kan inte de närsta 10 dagarna bara gå fort nu? Hatar verkligen detta med att inte veta. 

Att vara nöjd

Publicerad 2016-03-23 19:44:00 i Dagbok

Jag älskar mitt liv. Att ta det lugnt, vara hemma, laga mat, kolla nyhetsmorgon, vara en del av ett par, lösa korsord och allt sånt är bland det bästa jag vet. Ändå får jag ibland känslan av att vara missnöjd och att jag missar en massor. När man är 20-någonting ska man j umgås med vännor, dricka vin, vara ute och festa, backpacka, gå på festival och konserter och massa sånt. Och så känns det automatiskt som jag missar en massor även om jag egentligen trivs så fruktansvärt bra med hur min vardag är. 
 
Sjukt att känslan av vad jag "borde" göra kan väga så mycket tyngre än vad känslan av var jag gillar att göra ibland. Hur kan det egentligen vara så? 
 
Det enda jag kan känna mig missnöjd med just nu är det här "mellanlääget" jag är i. Tiden mellan gymnasiet och universitet där det känn som jag aldrig riktigt har rotat mig utan alltid tänker att jag ska vänta med det tills jag vet att jag ska vara på en plats längre. Att först vara i Australien, sen i Kiruna igen och sist nu i Norge. Att alltid tänka att det inte är någon ide att jag börjar umgås en massa med folk, skaffar ett eget boende osv för det bara är tillfälligt. Det är nog det jag längtar mest till när jag väl börjar plugga, få skaffa mig en rotad vardag med boende och sånt. 
 
Måste bara lära mig att släppa tankarna av att "jag borde" och njuta av det jag gillar istället... Så himlans svårt!

Ångest

Publicerad 2016-03-16 21:14:05 i Dagbok

Häromdagen var det dags igen, dessa jäkla panikångestatacker.... Har inte haft en på väldigt länge vilket jag uppskattat något enormt. Men nu har saker bara gått och byggs upp under lång tid utan att jag lyckats lätta något på det så då exploderade det i förrgår kväll. Att jag aldrig lär mig... Försöker verkligen så hårt med att inte hålla inne på allt utan prata om det men ändå kommer den där jäkla explotionen. I måndags så slutade det med att jag fick väcka Patrik efter två timmar för det gick inte längre. Blev en lång och kall prommenad mitt i natten och det kändes som jag bara införskaffade mig dåligt samvete då genom att jag fick honom att må dåligt också. Varför ska det bli så för? Varför känns det alltid som jag är ett känslomässigt vrak medan han aldrig märker av något? Måste verkligen jobba på det det. De känslovågor som kommer över mig i form av panikångst atacker vill jag helst slippa... Men hur? 

Livet

Publicerad 2016-01-13 00:33:03 i Norge

Sitter på bussen hem nu efter ett väldigt lugnt jobbpass. Skönt att det var så lugnt idag för jag mår inte helt 100... Halsen har gjort ont och även krupit ner i lungorna så det känns som bronkit-varning, ont i ryggen och bara allmänt trött och slö... Kan för första gången på några timmar ta djupa andetag nu tack vara en stooor kopp med te och honung. Den koppen kommer dock istället då mig att behöva springa på toa var tredje minut hela natten men det får den vara värd haha. 

Är mycket tackar om framtiden som snurrar i huvudet just nu. Hur jag ska göra med jobbet, valp, skola, boende osv... Hade varit skönt om jag fått någon ordning på tankarna snart... Vill så mycket men frågan är bara vad jag måste prioritera. Eller vad jag vill prioritera. Detta livet alltså, det gör mig allt för snurrig ibland.

Nu är jag snart hemma hos min favoritperson som jag kan krypa ner bredvid i sängen. Vad hade jag gjort utan honom alltså? 

Allt bara snurrar

Publicerad 2015-11-18 20:37:05 i Dagbok

Nu har det varit sådär extremt tyst här inne igen. Har hur mycket saker som helst som jag tänker "det här ska jag skriva om" men sen så blir det aldrig så. 
 
Just nu är det så fruktansvärt mycket som snurrar runt i mitt huvud. Allt som håller på och händer i världen just nu påverkar mig så extremt mycket. Jag har alltid varit en person som övertänker allt och det är inte bra när det kommer till sånna här saker. Jag känner mig så extremt rädd kring avrt världen är påväg just nu. Man har läst och hört om kriget i Syrien såå länge, alla flyktingar som kommer hit och allt sånt. Men nu efter attentaten i Paris känns det som allt har blivit mer verkligt för mig. Innan känns det mest som det har diskuterats om flyktingarna, inte så mycket om själva kriget. Men nu är det så nära oss. Det som alla flyktingar flyr ifrån är påväg hit. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. 

Jag är en katastorftänkare delux när det kommer till allt. Jag är så fruktansvärt rätt för allt hemskt som kan hända med alla i min närhet. Att vår framid inte kommer blir så som vi här tänkt oss eller vill att den ska bli. Jag är rädd över att jobba på en flygplats nu när ett plan har blivit sprängts. Jag är rädd över att Patrik vill börja jobba som militär och om allt går som det ska så börjar han med utbildningen nästa år. Jag är rädd för främlingfientligheten i Sverige och världen. Jag har det senaste blivit rädd för att åka bli. Jag är så himla rädd för att allt jag och mina nära drömmer om ska bli slitet ifrån oss på grund av olika anledningar. 

Jag vet att det inte är hälsosamt att konstant gå runt och vara rädd för saker som kanske kan ske. Men det är inte alltid det lättaste. Kände bara att jag behövde skriva av mig lite nu för att inte det ska kännas när jag ljuger om jag bara sen skriver inlägg om vad jag har gjort idag. Känns som alla dessa tankar som snurrar bara måste få komma ut, bli nedskrivna för att jag ska kunna släppa dom och gå vidare. Är det konstigt när man känner så...?

Så snurrugt allt detta blev. Men ibland behöver det vara så. 

En sån dag

Publicerad 2014-10-15 19:41:10 i Dagbok

Ligger här i sängen med en sovandes pojkvän på mig och sysselsätter mig med att försöka lösa korsordet i annonsbladet som kom idag. Idag är en jobbig dag. Har frågesatt det mesta och jag känner mig bara så trött. Jobbet bokade jag av redan imorse för jag kände att jag bara behöver en hemmadag idag. Har gjort absolut ingenting på hela dagen! När Patrik kom hem sen så blev det en fina på stan innan jag landade i min varma säng igen.

Är bara less på allt idag och då får det vara så.

-

Publicerad 2014-10-03 22:43:46 i Dagbok

Har haft en så himla seg eftermiddag och kväll idag. Var på stan med Patrik en snabb sväng ikväll och sen när vi stod inne på Coop och skulle handla middag så försvann bara all energi och den har aldrig hittat tillbaka. Två glas vin på det sen och jag känner mig verkligen helt utpumpad på energi... 

Känns som det är lite mycket nu men en massa känslor som bara snurrar runt. Känner att jag inte alls trivs i Kiruna längre och att vardagen mest känns jobbig. Jag bor i en korridor med människor jag inte alls känner och introvert som jag är så är att lära känna dom jobbigt. Intalar mig själv bara att vi är så olika och gör så mycket olika med livet att det inte är någon ide. Jag har aldrig riktigt gillat det där med att bo i korridor heller och nu bor jag här. 

Det känns som hela mitt liv bara står och stampar på samma ruta utan att jag kommer någonstans eller ens är påväg att komma någonstans. Går hemma bara hela dagarna och sen har jag några timmar på eftermiddagen som jag jobbar innan jag går hem igen. Har börjat vantrivas så att jag bara känner mig bitter och jag hatar det. Vill bara kunna gå vidare och inte känna att jag bara går bakåt. 

Vet att jag själv måste ändra på något för att det ska bli bättre. Vill egentligen flytta härifrån till någon annanstans för att på något sätt komma framåt i livet. Är bara så färdig med Kiruna. Just nu längtar jag allra mest hem till familjen och hunden... 


<3

-

Publicerad 2014-09-09 22:07:10 i Dagbok

Ibland blir jag så less på mig själv. Hade tackat ja till min plats på programmet jag ska börja läsa nu i höst men idag insåg jag att jag mitt bland jobb-tårtbakande- och resande hade missat att kursregristrera mig förra veckan. Detta blev bara droppen som fick allt att rinna över nu ikväll på jobbet när jag insåg det och jag gick kämpa med att inte börja gråta.

Allt detta flängandet, resandet, jobbandet och stressen börjar ta nu. Ser så galet mycket fram emot om två veckor när vi är tillbaka i Kiruna igen efter bröllopet, jag har flyttat in på skytte och allt förhoppningsvis har lugnat sig. Det är verkligen på gränsen att bli för mycket nu. Är så galet besviken på mig själv nu också för jag missade regristreringen och hoppas verkligen att jag kan få läsa den ändå. Har sett fram mot den nu så mycket så vet inte riktigt vad jag ska göra nu om jag inte får plugga... 

Men nu måste jag försöka skrapa upp mig själv från golvet och fixa mig innan sängen. Hela min kropp skriker verkligen efter vila nu. Inatt blir jag dock ensam för Patrik blir inringd för att jobba nyss. Gillar verkligen inte att sova ensam längre, kan som inte riktigt fungera utan honom.

-

Publicerad 2014-08-29 19:18:02 i Dagbok

Just nu är det sådär kaos i hjärnan igen. Allt bara snurrar och jag har en klump i halsen. Igår läste jag på Magdalena Graafs blogg att hennes 18åriga son har omkommit. 18 år, har knappt få börja leva än och nu är han borta.
Sen läser jag på facebook om en kille här från kiruna som heter Emanuel som jag inte känner men som jag ändå har träffat någora gånger och så som nu har blivit hämtad utav polisen och väntar på att bli utvisad. Detta är då en kille som de senaste 5 åren har byggt upp ett liv i sverige, lärt sig svenska och går i skolan. Och nu sparkar Sverige bara ut honom? 

-

Publicerad 2014-07-20 17:12:00 i Dagbok

Läste att någon trodde att min och Patriks relation var dålig.
Bull shit. Jag har aldrig varit med någon som jag kan vara så öppen med och som jag känner att jag kan prata med allt om. Finns ingen människa som får mig att känna mig så trygg som Patrik gör. Jag har mina stunder när allt bara rasar men han är då den som håller ihop med så gott det går. Patrik är min familj, han betyder allt för mig och jag älskar honom så otroligt.  
 
Borde egentligen inte lägga någon energi på någon sån kommentar av någon anonym människa (som dessutom verkar tycka att det är bra och kul när någon mår dåligt) men det stör mig så fruktansvärt när folk kommenterar saker som de inte ens har att göra med och inte vet något om. Gå på mig, visst. Men ge fan in personer som jag älskar.

-

Publicerad 2014-07-19 02:48:13 i Dagbok

Och så kom den där ångesten och hälsade på igen. Tårarna rinner och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Var så fruktansvärt trött men nu är tröttheten borta när jag skulle behöva den som mest. Varför blir det såhär för?

-

Publicerad 2014-05-05 18:26:20 i Dagbok

Just nu är jag så lycklig. Har fått ett jobb, är bland mina fina kompisar som jag har sakat så och sen så har jag Patrik. Killen som innan har varit min kompis men som jag nu är helt upp överr öronen kär i och som gör mig så lycklig. 

Sen tänker jag tillbaka på hur jag mådde för ett år sedan. När han hade gått ut ur min lägenhet med orden vi kan inte ses mer och sen sårat mig ännu mer. Det pluss all stress av att ta studenten, klara av två jobb och träning blev bara för mycket. Bara av att se honom så började hela jag skaka och det var så jobbigt. Men nu när vi var ute i lördags och han var där men jag inte brydde mig, den känslan! Jag blir inte arg eller ledsen när jag ser honom för jag bryr mig verkligen inte för jag mår så jäkla bra och är så lycklig! 

Visst, att bo med fyra människor i en etta när man är introvert som person är kanske inte det lättaste eller roligaste hela tiden. Att känna sig dålig på sitt jobb nu i början är inte heller det roligaste. Men när man sätter allt i perspektiv så är jag ändå helt galet lycklig. Och bara den tanken gör mig ännu lyckligare!

Om

Min profilbild

Pauline Strand

Hejsan! Mitt namn är Pauline och jag är 23 år. Jag bor i Örebro tillsammans med min hund Rut och min sambo Patrik, som dock bara är hemma ibland eftersom han annars jobbar inom försvaret. Själv spenderar jag tiden med att försöka plugga till jurist. Här får ni läsa om livet i allmänhet, alla tankar som har en tendens att snurra runt i mitt huvud och allt är skrivet med en massa felstavningar.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela